Ett väldigt rörigt och ofärdigt inlägg som jag döper till Felet Med Allt.

HÄJ Bloggy! Det var länge sen, förlåt. I dag har jag läst Elins GP-krönika om den privatiserade fattigdomen och tänkt på programmet Lyxfällan. Jag tycker, föga förvånande, att programmet är moraliskt förkastligt och borde förbjudas i lag. Och det står jag för, som Reinfeldt innehållslöst hade uttryckt sig.

Anyho. Jag rantade lite om det på twitter i morse och fick några kommentarer om att individen måste tillskrivas ansvar för sitt eget agerande. Och ja, det håller jag med om. Men individer är inte ensamma öar som agerar helt oberoende på en fri och härlig marknad (även om en del glada liberaler gärna vill att det ska vara så pga himla praktiskt i den matematiska modellen) och ansvarstagande är något som det finns olika förutsättningar för. Att ta ansvar för sig själv är att i en given situation med den kunskap och de medel man har försöka att fatta ett gott beslut. Utan kunskap och medel saknas de grundläggande förutsättningar som gör allting så mycket enklare, bara man inte redan sitter i skiten. Och att hamna i skiten är bevisligen inte oerhört svårt i ett samhälle där utförsäkringar, arbetslöshet och konsumtionshets liksom bara är verklighet.

Jag drog en parallell mellan personerna i Lyxfällan och personer med ätstörningar. Den förhärskande förklaringsmodellen är helt enkelt att man får skylla sig själv. Den som svälter sig för att bli smal har gått på myten om idealet som uppnåeligt, och den som konsumerar fredagsmys och lyxartiklar är så dum att det blir ok, ja tom roligt!, att göra ett tv-program som bara handlar om dumheten. Jag tänkte lista några grejer nedan:

1. Varje gång jag öppnar facebook får jag förslag på hur jag ska rasa i vikt. Gärna 15 kilo på två veckor.
2. Det finns ett tv-program som heter Älskling du har blivit en tjockis, där man kan vinna pengar på att bli smal.
3. Just nu till våren tapetseras Stockholm med reklamskyltar som visar anorektiska modeller i bikini. Förlåt, retuscherade anorektiska modeller i bikini.
4. Om någon har gått ner i vikt bemöts detta alltid med ett "vad smal du har blivit" <--- hurra! glad smiley
5. Om någon ätit en bulle måste detta alltid följas av kommmentaren "nej usch nu måste jag träna" <--- klapp på magen, ledsen smiley
6. Eftersom jag är kvinna är det helt ok att koppla ihop min kropp med min personlighet. Jag är smal och har små bröst = är bra på matte. Är man tjock och har stora bröst = en glad härlig tjaj! Alternativt en hora, beror lite på urringningen.

Ja. Vidare:

7. Jag får ca tre reklambrev i månaden från företag som vill "erbjuda" mig ett kreditkort. Med kredit alltså. Så att jag kan handla först och betala sen.
8. Man kan ta sms-lån på ett par tusen kr, med effektiv ränta på upp till flera hundra procent. Bara att slänga iväg ett textmeddelande.
9. Det är reklam för varor ca ÖVERALLT. Tex i tunnelbanan, denna gemensamt finansierade del av det offentliga rummet som somliga av oss väljer eller tvingas använda. Köp köp köp massa saker! Tex bikinis.
10. Du anses vara lyckad om du har ett vackert hem/kläder/bil/semesterhus. Vackra hem etc kostar en del pengar, man man vill ju vara lyckad.
11. Du anses vara en dålig förälder om inte dina barn får åka på skolresa. Skolresor bekostas ofta av föräldrar.
12. Behöver du gå till tandläkaren? 3000 kr tack! Sjukvårdsförsäkring? Nej nu förstår jag inte. Ta ett sms-lån om du inte kan betala.

Alltså. Det här var ju ingen jättestrukturerad lista, men något känns inte helt fräscht. Å ena sidan hyllar vi entreprenören, företagen med "hållbara" affärsmodeller. Tex att låna ut pengar blanco till personer som av någon anledning inte kan få lån på en vanlig bank. Så himla bra att folk får jobb i såna företag, arbetslinjen ftw. Och ljuvliga H&M som gör sån vinst varje år och sprider så många fina bilder på stan. Vinst är bra och reklam genererar vinst och vinst bygger på att folk konsumerar dvs går på reklamen men hurra för H&M etc. Å andra sidan tycker vi att de som tar de där lånen, och sen dessutom KÖPER grejer för pengarna!, är så överjävligt korkade att vi hånar dem i nationell tv. Eller tycker att de får skylla sig själva om de bantar ihjäl sig. Men hurra för vinst!

Så hur fan ska vi ha det? Människor agerar inte helt frikopplat samhällets normer, verkar det som. Det är väl det vi brukar kalla kultur. Man färgas av den. Konsumtionskulturen, vikthetskulturen, arbetslinjekulturen, skyll-dig-själv-kulturen. Där vi alla givetvis har ansvar för oss själva men ingen blir smartare än kulturen tillåter en vara. Man surfar med eller dör i vågarna, för att sno ett uttryck jag hörde på radio. En fascinerande grej är att det stenhårt individcentrerade högersamhället (och det nedmonterade sociala skyddsnätet) tvingar oss, ja tom förväntar sig!, att människor självmant agerar socialistiskt och delar med sig. Hoho liksom. Ja jag vet inte jag. Vi är alla produkter av vår kultur och fångade i Lyxfällan.

0.2 x 150000 = 30000

Förstår inte detta:

Centern föreslår en sänkning av löner för lågutbildade och andra (tex ungdomar) som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Anledningen måste, om partiet är uppriktiga i sin sagda vilja att skapa fler jobb, vara att en sänkt lön spås leda till att företag ska ha råd att anställa fler till en mindre summa än i dag. Man föreslår en sänkning på 20%. Jag antar att företag som inte upplever någon personalbrist inte kommer att anställa fler oavsett hur låg ingångslönen är. Förslaget är alltså menat att påverka företag som upplever att de har för få anställda för att utföra företagets uppgifter. Företag som alltså har anställda som arbetar mer än de egentligen borde, eftersom det finns en kritisk massa uppgifter som bara måste utföras. Samma företag har av någon anledning ansett att de inte har råd att anställa ytterligare en person till 100% av den normala ingångslönen. Den enda anledning jag kan komma på är att vinsten då blir för liten (finns andra anledningar?). Företaget har prioriterat vinst framför sina redan anställdas välbefinnande. Skulle dessa företag då alltså, till en lön som motsvarar 80% av den normala ingångslönen, börja prioritera arbetsbördan för sina anställda? Fungerar verkligen kapitalistiska bolag med lätt utbytbar arbetskraft så? De förlorar ju fortfarande på att anställa, räknat i ren vinst. Is it me, eller känns detta ganska orimligt? Det kanske ger en eller annan anställning, men fungerar det i det stora hela? Vill uppriktigt förstå exakt var Centern har tänkt sig att de nya anställningarna ska skapas, i vilka situationer och för vilka personer. Det verkar finnas obefintligt stöd i forskningen som tyder på att sänkta löner är rätt väg att gå för att komma åt arbetslöshetssiffror. Denna anledning givetvis vid sidan av att det är jävligt risigt att vilja sänka lönen för de redan sämst betalda, för de som redan måste slåss för att få justa villkor på arbetsmarknaden pga av ålder eller ursprung. 20% av Annie Lööfs lön motsvarar 30 000 kr. Det är en ren fantasisumma för de flesta unga. Jag tycker att hon kan börja med att ta de pengarna och låta dem gå till en vettig anställning i stället. Det finns säkert något som behöver göras i näringslivsministerns korridorer.

Söndag

En gång var den här bloggen anonym och jag kunde ösa hjärtat ur mig bäst jag ville. Ibland önskar jag att det fortfarande var så.

Dagens moralkaka

Jag tycker att vi ska tala om den här egenkärleken vi förväntas hysa för oss själva, bara så där. Det är tydligen ens förbannade plikt att älska sig själv, annars får man istället skylla sig själv. Om du inte älskar dig själv kan du inte räkna med att bli lycklig. Du kan glömma jobb, partner, ett eget hem, självförverkligande. Du kan glömma det mesta och det är faktiskt bara ditt eget fel. All den här kärleken som vi hux flux ska känna för våra egna väsen, som ska komma inifrån, för att det är vår plikt i egoboostarbetslinjens lyckohetssamhälle. Eller förlåt, lyckadhets. Som om kärlek kunde skapas av sig själv, uppstå ur intet, frammanas och kokas i våra egna små magar allt efter behov. Det vore onekligen praktiskt men kom igen. Kom igen. Vi lär oss kärlek för att någon älskar oss. För att någon är snäll, rättvis, sätter gränser, gör kompromisser och är generös, är galen i oss, offrar sig och blir uppoffrad för. För att vi har ett socialt skyddsnät, en vettig kollektivtrafik som kan ta oss till andra människor vi älskar, som kan täcka upp för oss när vi inte orkar orkar orkar älska oss själva hela tiden. Ibland gör man helt enkelt inte det. Ibland kommer livet emellan och någon (som inte älskar oss!) kanske säger upp oss. Eller gör slut. Det vi behöver är inte mer egoistisk kärlek till oss sjäva utan mer, och uppriktig, kärlek till våra nästa. Kärlek kommer utifrån, sipprar in långsamt och gror inuti oss. Vi behöver någon som lär oss hur man gör. Hur ska vi kunna lära oss att älska oss själva i en värld där vi alltid ska sätta individen först och gå över alla andras lik på vägen? När lycka betyder pengar och inte något annat. Och om du påstår att du faktiskt, trots allt, älskar dig själv, vad händer då? Då blir du sannolikt, om du inte äger en villa på Djursholm och har lagom svintråkiga gråa kappor och knälånga kjolar, ändå nermejad och förgjord av kanal 5 som karikerar dig, slår stenhårt neråt och tapetserar den nu mer mycket kostsamma och av reklam förpestade kollektivtrafiken med rader efer rader av nidbilder på dig. Bara så du vet.

Mer självförtroende åt alla

För vem finns tekniken? Jag tänker mig en framtid där svaret på den frågan är alla. Teknik är en stor del av vår vardag och den som behärskar den har också makt att påverka den. Den som förstår inte bara hur teknik används utan också hur den skapas kan lättare ställa krav på tekniken runt omkring oss.

Jag tänker mig en framtid där synen på teknik har förändrats från något svårt och mystiskt till något allmängiltigt och samhällsutvecklande. Teknik ska inte gåtfullt skapas i hemliga rum, av glasögonbeklädda nördar utan social kompetens, isolerade från världen. Det är varken en sann eller teknikfrämjande bild. Jag tänker mig en framtid där vi stuckit hål på den där bubblan och en gång för alla avlivat myten om teknik som manligt kodad. Jag vill ha en framtid där alla, oavsett kön och social bakgrund, har samma möjlighet att upptäcka teknikens beståndsdelar, lära sig hur de fungerar och använda sin kunskap till att skapa något nytt och ännu bättre. En framtid där ingen hindras från att ta del av den kunskapen på grund av förtryckande strukturer.

För att lyckas med det måste vi ändra både synen på vad som är teknik, och synen på vem som har rätten till den. Vi måste till exempel skapa en arbetsmarknad som inte är uppdelad i tydliga mans- och kvinnoyrken. Om vi menar allvar med jämställdheten kan vi inte fortsätta att ha ett samhälle i samhället där män skapar teknik och kvinnor på sin höjd använder den. Jag tror att en av våra största utmaningar är att lyckas skapa och förmedla tekniskt självförtroende. Att kunna tro på sig själv är en ovärdelig kunskap. Självförtroende är över lag en bristvara som resulterar i självrensande processer. Det man tycker att man är dålig på väljer man bort. Den som aldrig fått montera isär, undersöka och vara nyfiken, lärt sig att tro på sin egen förmåga att förstå hur tekniken fungerar bakom spakarna och rattarna kommer sannolikt att välja ett annat yrke. Vi behöver fördela hackermentaliteten till många fler. Det är först när man tillåts rota runt, gräva djupare och verkligen undersöka tekniken som nya fantastiska lösningar kan uppstå. Det handlar om tillgång, i såväl praktisk som psykologisk mening. Tillgång till faktiskt, fysisk, teknik, men också tillgång till kunskap om hur man använder den. För den utan mentor riskerar tekniken att förbli ett mysterium. Det gäller helt enkelt att förse varenda unge med ett grundläggande självförtroende och de nycklar som behövs för att förstå teknik, och viljan att dekonstruera den. Dels hur den fungerar i sig och dels vad den betyder i vårt samhälle, vad vi vill ha den till och hur den påverkar oss som individer.

Jag är övertygad om att vägen till den framtiden stavas pedagogik. Genuspedagogik. Att genom att motverka stereotypa idéer om vem som får göra vad med teknik öppna upp för jämställdhet redan från början. Genuspedadogik är förresten ingenting som bara måste höra förskolan till. Inför det på alla skolstadier, ja för alla stadier i samhället. Skolan borde till exempel i sann jämlik och demokratisk anda sträva efter att använda öppen teknik. Istället för att betala licensavgifter till storföretag kan man använda tekniska lösningar baserade på öppen programvara, fri tillgång till källkod och gratis support. Fritt för alla att gräva sig in i.

Jag tänker mig en framtid där de som har makt att förändra tar sitt ansvar och ger alla samma tillgång till teknisk kunskap. Den som får kunskap får makt, och makten tillhör oss alla.

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på framtidskommissionen.se/framtidsstafetten.

Farmor morfar mormor farfar

Hamburgsund, 1976. På verandan hos mormor och morfar. I bakgrunden Hamburgö kyrka.

Men vi har ju ingen lokal

Är det bara jag, nej men så klart det inte är, som känner en viss uppgivenhet kring samtalet om feminismen och invandringen? Kring det faktum att det enda som pågår och har pågått de senaste åren är en svindlande lång metadebatt om att 1) feminismen har gått för långt kontra feminister blir hatade och 2) vi måste våga prata om islam som ett problem kontra vi ska inte prata om islam som ett problem. Varav jag givetvis håller med om att feminister lever farligt och att det är helt och fullständigt poänglöst och där till rasistiskt att tala om etniska grupper som problem utan att kontextualisera och tex prata om klass och välfärd. Män som kör bil med en hand är inte bättre älskare även om en undersökning en gång visat att det finns en korrelation mellan kurvorna. This old news osv. MEN. Var är debatten om hur vi ska GÖRA!? Var, på framträdande plats i samtalet, finns de rungande arga och handlingskraftiga förslagen om hur vi ska implementera feministiska och antirasistiska idéer och teorier, istället för att metadebattera hur mycket motstånd som finns? Varför måste allt vara en debatt, kan vi inte bara konstatera lite krasst, om så bara en endaste gång? Alltså hold on, jag vill inte förneka motståndet och jag tror inte att vi ska tiga och låtsas som ingenting, men just nu har jag bara känslan av att vi går i cirklar. Inget händer! Vi är förlamade av motståndet och ödar dyrbar kraft på TÖNTAR som får repliker i dn. Vi. Måste. Gå. vidare. Hjälp mig att gå vidare. Motståndet finns där, låt det stå och stampa. Ge det fingret, skriv andra texter (vid sidan av den viktiga kritiken mot de reaktionära galningarna), fatta andra beslut, lyft fram systerskapet och styrkan och handlingskraften. Diskutera strukturer som de faktiska problem de är, äg frågan, SKIT I TÖNTARNA. Om motståndet säger vi: det fanns några gubbar som inte höll med men vi gjorde så här ändå för att det är mänskligt och etiskt korrekt. Slut. Slut på debatten.
Okej, det var bara det. Jag önskar att jag hade något slags eget svar på hur man ska göra för att inte fastna i motståndsdinosauriernas fiskenät och harva runt runt runt i en metadiskussion om huruvida ordet "hen" behövs eller inte. (Alltså herregud, behövs? Really? Ett annat ord som inte behövs: fiskbuljong.) Men i alla fall, consider this a cry for help. Jag är bara en simpel mjukvaruutvecklare god damn it, jag behöver folk som KAN VISA VÄGEN.
Slut. Slut på versaler.